Lovisa Ohlsson

ÖVERMÄNSKLIG

Efter att ha krigat med mig själv och min omgivning i några veckor är jag helt slut och skulle helst behöva gå i ide en stund och sova ut. Jag har varit manisk, jobbig, extrem och förvirrad. Stressad och stressande. 
Jag har inte tagit mina mediciner som jag ska. Varför har jag inget svar på, det är som att jag någonstans inuti tror att jag klarar av det ändå, att jag klarar mig utan. Men någon gång måste jag faktiskt inse att jag inte gör det, jag har ett funktionshinder och så är det med det. Och det är inget fel med det. Jag vill så gärna vara stark, men så kraschar allt och jag landar platt på mage och spräcker läppen. Och då klandrar jag mig själv, för att jag styrde dåligt. Det var mitt fel, det är mitt fel, det måste vara mitt fel. Det är inte mitt fel. Och så skäms jag. Och så gråter jag 1000 tårar och vill helst bara dö för att jag klantade till det igen och inte kunde vara normal. Att jag inte kunde bete mig som mina vänner. Att jag inte kudne se på saker som ni. Att jag inte kunde gå rakt utan att tappa balansen. Jag trillar, jag ramlar och snubblar på mina egna fötter hela tiden. Pinsamt. Hela livet blir till en enda lång revy med dåliga skådespelare, där publiken sitter och skäms för att det är så genomkasst och skitdåligt. 
Men nu är jag på benen igen, efter en krasch uppe i det blå. Jag har så smått börjat med skolarbeten igen, och jag har varit lite i skolan.

Sitter hemma hos Fian och pluggar religon. det känns skönt att göra något som faktiskt kan ta mig någonstans. Det känns bra.

Fick förresten hem en RUN DMC-keps på posten för några dagar sedan och blev glad!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas