Lovisa Ohlsson

KATY PERRY, MÄN PÅ FIRMAFEST OCH FLYT

Katy Perry är ingen artist jag brytt mig om alls, tills jag såg hennes dokumentär nyss och grät i en kvart för att allt var så fint. Mitt känsloliv kan uppenbarligen inte hantera att se på fina/glada/lyckliga saker. Som när hon bjöd upp folk på scenen och sjöng "I wanna dance with somebody" och allt blev för glatt för mig att se på så jag brast ut i gråt. Hon är faktiskt fin den där Katy, fruktansvärt fin. 
I fredags var vi på krogen jag och Fian, vi bevittnade en nazist med hakkors tatuerat på ryggen bli utslängd, och vi fick bordssällskap av män på firmafest. Män på firmafest, är något allddles särskilt. Då är de för stunden inte gifta, de har ingen familj och de är plötsligt tio år yngre. När en av dessa män lade sin hand på min rumpa kände jag bara - nej, nu får det vara nog. Men det var trevligt överlag, de spelade hits från 90-talet och bartendern var den goaste gumman jag någonsin sett arbeta i en bar. Det bästa av allt är att stället ligger i huset mitt emot mig!

Och nu efter en tid av ingen inspiration alls skriver jag äntligen i boken igen. Och jag har redan börjat fila på nytt material till föreläsningen. Det är så skönt att ha flyt!

"TAR LAGEN I EGNA HÄNDER"

En bild/statusuppdatering cirkulerar på facebook. Två personer är uthängda med namn och adress då de misshandlat en hund. En av personerna har även blovit misshandlad då någon/några beslutat att "ta saken i egna händer". I denna statusuppdatering kallas dessa två för SVIN och SLYNA. Snälla, snälla, medmänniskor. Wtf? Det är helt oacceptabelt att misshandla ett djur på det här viset, det får mig att vilja spy i min mun. Det är inte okej på något vis, och det äcklar mig och gör mig så förbannad att det kokar i mig - självklart ska människor som misshandlar djur straffas. Men inte av civila medborgare som tycker sig ha rätten att "ta lagen i egna händer" och misshandla den skyldige, samt att hänga ut de skyldiga på facebook med namn och adress och med stor sannolikhet förstöra deras liv helt och hållet. Vad ger er den rätten? Vad tänker ni med? Det är så urbota idiotiskt dumt, att jag finner inte ens ord. Jag säger det igen - det är ALDRIG okej att misshandla ett djur, men det är heller itne okej att göra på det här viset? Vad är det för sorts storhetsvansinne som driver er till att göra detta? Är ni helgon nu? Blev hunden mindre misshandlat, fick hunden mindre ont för att ni gjorde så? Och ni som sedan fört en hetsig och minst sagt intressant diskussion i form av kommentarer under denna statusuppdatering, vad är det för sjuka åsikter ni har? Bara sätt er, blunda och tänk i fem minuter på hur det skulle se ut om vi alla tog oss rätten att ta lagen i egna händer. För en dag. Tänk er en dag, där alla straffar alla som gjort något dumt mot någon. Kan ni ens tänka er, hur samhället skulle urarta. Hur det skulle rasera, kapsejsa! Så snälla, nästa gång ni ser något sånt här, ta inte lagen i egna händer. Försök istället att hjälpa till, istället för att försöka driva på något sorts krig. Ta hjälp av de som har befogenheter att faktiskt ta hand om människor som gör saker som är fel. Gud, ni äcklar mig.

Nu har jag argat av mig. Nu ska jag äta kycklinggryta som hjärtat kokat ihop. Sen ska jag hugga in på säsong 3 av prison break, guuuuud dör av spänning.
PUSS 

WICKED GAMES

Pojkvännen ser på Justice Leauge. Jag ser på TBBT. Katten sover. Jag är mätt på chips och soda. Allt är bra, allt är perfekt. 
Imorgon håller jag föreläsning på John Bauer i Karlstad, känner mig väldigt lugn. Inte ett uns av nervositet finns i min kropp, vilket känns bra!
Det mesta känns bra nu, det liksom flyter på. Och för första gången i mitt liv - är jag helt okej med det. Jag är inte rädd, jag tillåter mig själv att vara lycklig. För jag ser saker nu, och jag känner saker nu. Jag förstår mig själv, och jag känner hur jag känner. Trams, flams. Vad pratar jag om? Ingen vet. Jag vet bara att det är bra nu, och det är bra. 
Som ett avslut på detta, som vanligt helt meningslösa inlägg får i lägga era vackra ögon på en bild på mig och min fantastiska pojkvän, och på mig och min fantastiska katt.

PUSS 

LOVISAAOHLSSON @ TWITTER

En gång skapade jag ett konto på twitter, mest för att ha någonstans att skriva ned alla bitterheter, åsikter och tankar jag behövde få ur mig. Sen tröttnade jag. Sen insåg jag hur konstigt det skulle bli om jag skrev allt jag en gång skrev på twitter på facebook istället. Så, jag tog upp mitt twittrande igen. Följ mig mina vänner, följ mig. lovisaaohlsson heter jag. 

TRÖTT

Har det senaste dygnet gjort så lite en människa kan göra på ett dygn. Jag har sovit som om jag fick betalt för det, sett på film och sovit lite till. Och inte är jag piggare för det. Imorgon ska jag till skolan och prata med alla lärare jag kan få tag på ang. att jag och Ida ska in i studion de kommande veckorna för att spela in, förstår inte hur svårt det ska vara för ett gäng lärare att komminicera med varandra på en nivå så att alla förstår?!?!?!?!?! Sen ska jag vara på cafét två dagar i veckan och göra kaffe osv, och skriva på boken. Det blir nog sju bra veckor detta. Nu ska jag powernapa ännu mer, och sen pussa pojkvännen hejdå.

Ã…RET SOM GÃ…TT OCH Ã…RET SOM KOMMER

Jag följer så många nadras exempel och skriver en liten resumé av året som gått och lite tankar om året som kommer på min blogg. Visserligen några dagar sent, men vad gör det.
2012 vad året då hela livet åkte berochdalbana med mig och till sist välte. Året innhöll så mycket fult, men också mycket vackert. Jag åkte till jönköping och frös ihjäl i en källare, jag var hemma i norrland med pojkvännen och tittade på myskoxar och levde på vin och jordgubbschoklad en vecka. Jag var på peace & love och träffade helt underbara människor och hade stundvis riktigt roligt, men när veckan led mot sitt slut blev allt totalt kaos och slutade med att jag tidigt en morgon satte mig på en buss i borlänge och kräktes hela vägen fram till karlstad. Jag åkte in på psykakuten och pratade med en gammal drake, vilket efter några återbesök resulterade i två diagnoser och nya mediciner. Jag kämpade med min vikt och började gå ner, sen upp, sen ner och upp igen. Jag var hemma i norrland med pojkvännen en gång till och pysslade om honom då han var superförkyld. Jag var i stockholm också och härjade runt på grönan, åt parmiddag, drack kir på balkong, drack vaniljmilkshakes och åkte pendeltåg som om jag aldrig hade gjort annat. Jag fick jobb på ett dagis hemma i tännäs och spenderade tiden med att leka med barnen coh på rasten gråta tyst och hysteriskt inne på toaletten och undra vart livet var påväg. Jag åkte på en minifestival och bodde i husvagn, drack för mycket öl och bröt ihop på en ica-parkering efter att ha sett en halv låt av Top Cats. Jag förlorade min kärlek då det tog slut mellan mig och pojkvännen och jag gick in i någon sorts dimma och hittade inte ut igen. Min fina vän Fian kom på besök hemma i norrland och höll mig sällskap i dimman medans vi löste korsord, promenerade, badade jacuzzi och pratade i flera timmar om vad som gjorde ont. Jag åt våfflor på ett fjäll med min goda vän Carro och åkte sedan engelsk bil med ratten på fel sida jättesnabbt tillbaka till sunne. Jag fyllde arton och firade (med inte så mycket dunder och brak) tillsammans med en vän som försvann, Fian och Alexander, vi åt tacos och jag gjorde mitt första krogbesök. Kärleken kom tillbaka och jag och pojkvännen började ses igen och började sakterligen bygga upp en relation igen. Jag bytte lägenhet och flyttade från min lilla etta till en annan lite större etta. jag skaffade en katt vid namn Rambo som kom att bli min bästa vän och jag började liksom må lite bättre. Jag rev karlstad en natt när jag och min vän Ida åkte dit och krogade, gjorde kaos och kastade sugrör på Burger King och drack för mycket vin i en bil. Vi ställde till med halloweenfest i min lägenhet och dansade bland spindlar, kolsyreis och ormar tillsammans med goda vänner. Jag och pojkvännen blev tillsammans igen och har nu en starkare relation än någonsin och livet liksom log mot mig igen. Vi åkte till Arvika och gick på harry potter-bar, kände inga människor och åt grillad korv och strips tills jag trodde jag skulle kräkas. Jag fortsatte att skriva på min bok och bestämde mig för att göra föreläsningar, och gjorde premiärföreläsningen på cafét megafon i sunne, och sedan föreläsning nummer två för missionskyrkan i sporthallen. Sen blev det jul, som jag tillbringade i sunne med Fian och hennes familj. Det blev juldagen och vi gick ut och dansade, och det blev nyår som tillbringades hemma hos pojkvännen. 
Året som gått var så förbannat jobbigt. Det var tungt, påfrestande och sög all energi ur mig. Det som var vackert, var riktigt vackert. Men det som var fult var verkligen skitfult.
Som person har jag alltid gillat nya starter. Jag har försökt så många gånger med radikala förändringar, nya starter osv som inte alls fungerat. Det har bara slutat med depression, destruktivt leverne och en hjärna som itne alls vill funka. Varenda gång. Därför gav jag inga nyårslöften i år som ändå inte går att hålla, så som att börja träna, leva sundare osv. Istället lovar jag mig själv att börja ta hand om mig själv och börja lyssna på mig själv. Göra saker för mig, som jag mår bra av. Jag ska komma ihåg, att ibland är det nödvändigt att vara en bitch. Och jag ska komma ihåg, att älska mig själv. Jag ska komma ihåg, att man behöver inte vara älskad av alla och man behöver inte älska alla. Jag ska minnas vad som är viktigt och vad man faktiskt kan skita i, och jag ska framför allt minnas - att ta vara på tiden och leva så mycket jag hinner.
Jag ska ta vara den talang jag faktiskt vet att jag besitter vad beträffar det jag håller på med med mina föreläsningar. Jag ska tänka positivt när det gäller mina diagnoser, och inte se på mig själv som ett medicinerat psykfall. Jag ska ta hand om dom som jag faktikt älskar, men komma ihåg att jag också är viktig. Och trots dessa löften, ska jag då fan i mig inte bli en pretantiös jävla eldsjäl. För jag ska komma ihåg - att man får vara ledsen. Man får vara arg, besviken, förbannad och helt jävla utflippad. Det är helt okej, helt okej.  

NYTATUERAD OCH TRÖTT

Igår packade jag en liten väska och begav mig till Munkfors till pojkvännen och för att tatuera mig. Har fortsatt gett min svala på underarmen sällskap av rosor och blad! Har en sittning kvar då den sista rosen ska göras, lite blad och bakgrund. Jättenöjd och jätteont! Idag tar jag med mig grabben och åker hem till Sunne igen, för imorgon är det dags för föreläsning i sporthallen. Har inte hunnit bli nervös ännu, men det kommer, hoppas jag. Känns inte bra att inte vara nervös.
Nu ska jag äta mat, massor med mat.

Lev väl. 


RÖVSLICKANDE

Jag har fått lära mig att man i dessa tider, ska vara snäll mot sina nära. (Förstår inte varför man inte ska vara det resten av året, men det är mycket jag inte förstår). Så jag vill tillägna detta inlägget till mina fina människor runt omkring mig. För det har jag, jag har så otroligt fina människor runt omkring mig som faktiskt stannar kvar fast jag kan vara en jävla rövböld. För det kan jag! Jag kan svänga i mitt humör som ingen annan. Jag skriker, kastar saker, ringer och gråter mitt i natten, skrattar tills jag gråter, hoppar och skuttar, drar skämt för att sedan ligga en vecka i sängen och inte prata med någon. Jag blir arg om jag inte får välja film, och förstör då hela filmen för er andra genom att hela tiden pika om hur jävla dålig den är, och hur skitdålig smak ni har. Jag förstår inte de enklaste saker, som de allra allra flesta förstår, och får panik och börjar gråta - men då finns det sådana där guldklimpar runt omkring mig som hjälper mig att förstå. Som när jag råkade beställa alldeles för många saker av en sak på tradera, så hjälpte min fina vän Angelica mig att förklara. Eller när jag ska betala räkningar osv, så finns mammagos där och förklarar som för en efterbliven - så att jag förstår och slipper få panik. Ni hjälper mig att lugna mig när jag är speedad och ni drar upp mig när jag ligger på botten och kravlar runt som en fisk på torra land. Så tack, tack tack tack till mina fina vänner, till min fina pojkvän och till min fina familj. Ni är mina guldklimpar! 

tack för att ni finns i min cirkus. 

JUL

Nu är julefirandet över, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det men - gud så skönt. I år firade jag julafton med bästa Fian och hennes familj, vilket var hur mysigt och roligt som helst, men ändå fanns den där lilla sakna-mamma-klumpen i magen hela tiden. Jag åt mat tills jag trodde att jag skulle gå sönder, fick jättefina paket som jag tackar så hjärtligt för och mådde inte alls dåligt över att dom klippt i Kalle Anka. Det var alltså en väldigt fin jul, men jag blev besviken då jag inte hade den där julkänslan i hela kroppen som gör det hela magiskt. Nästa år kanske den infinner sig, eller så uteblir den. Den som lever får se. På annandagen gjorde vi oss fina, jag, Fian och Johanna och pulsade iväg till krogen för att betala svindyrt inträde och dansa oss svettiga till både en DJ och ett askasst liveband. Jag var nykter hela kvällen, hade jätteroligt ändå, ända tills jag fick panik av alla människor och valde att traska hem för att se på film och dricka cola istället. Tant-Lovisa. Men sanningen är, att alkohol och råfestande har förlorat sin charm för mig, det är inte roligt längre. Jag skulle vilja tycka att det är roligt att bli vinglig, glad och rolig men tvärtom finner jag det nu för tiden jobbigt att vara full. Tråkigt men sant - det var roligare förr.
Och nu är det mellandagsrea. Något jag väljer att helt och hållet bojkotta, rata, skita i. Jag vägrar slåss med människor i trånga butiker om saker till ett pris som faktiskt inte alls är så "fantastiskt" mycket billigare än det ordinarie. Och jag vägrar trängas med 5000 andra människor som också svettas ihjäl i sina vinterjackor i köer som aldrig tar slut till julmusik i sprängda högtalare som får varenda mellandagsrea-shoppare att innerst inne känna en viss dödslängtan. Så nej, ingen mellandagsrea för min del.  

Pratade med min gode vän Christian förut, och kom fram till hur bissart det är med jul, egentligen. Om man tänker efter och ser på saken ur ett annat, nytt perspektiv är det ju rätt bissart. "Här har vi skaffat oss ett träd från skogen som vi ställt i rummet, och hängt glitter och lampor i det och satt en plaststjärna i toppen". "Här har vi också, slagit in egentligen helt värdelösa saker som vi skulle vara lika lyckliga utan i papper, för att vi inte ska se vad det är, som vi sen ger till varandra. Vi ger dom gärna till varandra under tystnad i en ring, så att alla ser vad man får och så att man kan tacka/berömma ordentligt". Och gräver man lite djupare i detta, och ser med denna synen på alla högtider, ser man hur bissart det egentligen är. Men egentligen, så är det viktigt för oss människor med traditioner och högtider. Det är ett litet färgglatt avbrott i den annars så grå och banala vardagen, så vi pyntar gärna tillvaron lite någon gång om året. Problemet är väl att vi drar det för långt, och går istället in i väggen av all ångest över presenter som ska köpas, julmat som ska lagas, midsommarstänger som ska kläs och påskägg som ska fyllas. Om vi bara coolade ner oss litet, andades ett ögonblick och inte tog våra annars ganska trevliga traditioner på så blodigt allvar, så kanske alla kunde som har möjlighet att fira, faktiskt kunde få ha en genomtrevlig stund med nära och kära. 

Imorgon åker jag hem till pojkvännen och myser, och passar även på att tatuera underarmen lite till! Så nu, efter detta kanske lite för långa blogginlägg säger jag godnatt oh kryoer ner tillsammans med katten (som har kräkts hela kvällen). 
PUSS! 

STAY CLASSY

Igår var jag i karlstad och sprang runt som en toka över hela staden för att träffa gamla lärare och bekanta, köpa mig en mega-handväska och ha möte på John Bauer. Var helt mör i kroppen när jag kom hem, men lycklig för att mötet resulterade i en säkert bokad föreläsning, och en evtuell. Så den 14e januari föreläser jag på John Bauer! det rullar på i rasande fart och allt känns bara så jäkla skönt. Träffade min gamla mentor också, Selinda, mycket tårar och skratt delade vi, kära Selinda. 

Idag ska jag julstäda hemma, och försöka få någon ordning i mitt lilla hem. Ikväll får jag en gran levererad ända fram till dörren, så den ska kläs med glitter och kulor och hela köret, för nu drar det ihop sig och snart är det julafton. GÖTT.


 

DIAMONDS

I really fucked it up this time, didn't I, my dear?

En vecka kvar till julafton, alla julklappar är inhandlade, det är massa snö ute och det mesta känns skitfantastiskt. Längtar hem lite till mammagos, men hon kommer ner i januari så då får jag mammatid. 

Har rätt fullt upp i det lilla livet som det ser ut nu. Imorgon ska jag till karlstad på möte på John Bauer ang. en eventuell föreläsning, sedan ska jag plugga plugga plugga, sedan ska jag plugga mer, ordna det sista med julklapparna, göra en intervju och sedan är det julafton. Så förutom att stressa runt och försöka hinna med så målar jag en del, planerar kommande tatueringar, upptäcker nya guldklimpar i spotify och umgås, klappar katt och pussas. Som vanligt typ då, med andra ord. 

Lev väl mina vänner. 

SNÖ OCH PLUGG

Vi bor i ett vinterland. Det är snö överallt, vitt vitt vitt. Har pulsat runt bland affärer ute på sunne idag på jakt efter något fint att ha på mig på julafton, och sen pulsat hem till Fian för gröt, te och plugg. Pluggar mig raka vägen in i väggen som det känns just nu, men det måste göras för att rädda mina betyg. 
Veckan som kommer är fullbokad, på måndag har jag två möten med balkommitén och på tisdag åker jag till karlstad för att ha möte med lärarna på john Bauer för en eventuell föreläsning. Och jag kan nu skrika ut för hela världen av lycka att jag har fått min andra föreläsning bokad - den 29 december gör jag min föreläsning "det står hora skrivet i pannan på mig" i sporthallen i Sunne. LYCKLIG. 

nu - te, jullängtan, musikhjälpen, plugg.
PUSS. 

THE HOBBIT & KÄRLEK I MASSOR

Igår tog jag tag i livet lite och gick utanför dörren såpass mycket att jag gick ända till bion för att se The Hobbit, som för övrigt var väldigt väldigt bra. Spännande, rolig och fantastiskt gjord. Förutom att ha gått på bio har jag inte gjort så mycket annat än att stressa ihjäl mig över molnet av plugg som hänger över mig, frågor och saker som ska ordnas med inför balen, projektet, möten, föreläsningar, boken med mera. Men det löser sig, som oftast och alltid. Sen så har jag ordnat lite med julklappar, jag har pussats och jag har klappat katt. Det är alltså inte så mycket som förändrats i mitt liv sedan sist jag var här inne och uppdaterade er om mitt rätt så anonyma liv. 

Men annars är jag rätt så lycklig för tillfället, eller mer korrekt - jag är skitlycklig. För jag har fått skrika av mig och bråka ut om problem och blivit 60 kg lättare, det är inte alls länge kvar till jul, min mamma är världens bästa mamma och mina vänner är då baske mig de finaste vännerna en människa kan få. Denna plötsliga och efterlängtade lycka kan till stor del bero på att jag börjat ta mina mediciner som jag ska och strukturerat upp det som innan varit en stor rörig hög. Nu ska jag tillåta mig själv att vara lycklig ett tag, och verkligen ge allt för att få behålla den här känslan. Nu ska det minsann dröja innan jag är uppe bland molnen och krashlandar eller under täcket och gråter. För nu, ska jag vara lycklig.

Puss & kram.

ÖVERMÄNSKLIG

Efter att ha krigat med mig själv och min omgivning i några veckor är jag helt slut och skulle helst behöva gå i ide en stund och sova ut. Jag har varit manisk, jobbig, extrem och förvirrad. Stressad och stressande. 
Jag har inte tagit mina mediciner som jag ska. Varför har jag inget svar på, det är som att jag någonstans inuti tror att jag klarar av det ändå, att jag klarar mig utan. Men någon gång måste jag faktiskt inse att jag inte gör det, jag har ett funktionshinder och så är det med det. Och det är inget fel med det. Jag vill så gärna vara stark, men så kraschar allt och jag landar platt på mage och spräcker läppen. Och då klandrar jag mig själv, för att jag styrde dåligt. Det var mitt fel, det är mitt fel, det måste vara mitt fel. Det är inte mitt fel. Och så skäms jag. Och så gråter jag 1000 tårar och vill helst bara dö för att jag klantade till det igen och inte kunde vara normal. Att jag inte kunde bete mig som mina vänner. Att jag inte kudne se på saker som ni. Att jag inte kunde gå rakt utan att tappa balansen. Jag trillar, jag ramlar och snubblar på mina egna fötter hela tiden. Pinsamt. Hela livet blir till en enda lång revy med dåliga skådespelare, där publiken sitter och skäms för att det är så genomkasst och skitdåligt. 
Men nu är jag på benen igen, efter en krasch uppe i det blå. Jag har så smått börjat med skolarbeten igen, och jag har varit lite i skolan.

Sitter hemma hos Fian och pluggar religon. det känns skönt att göra något som faktiskt kan ta mig någonstans. Det känns bra.

Fick förresten hem en RUN DMC-keps på posten för några dagar sedan och blev glad!

JULETIDER

Att ta tag i bloggen verkar vara mission impossible. Det blir mest något inlägg här och där som inte handlar om något särskilt. Men jag gör faktiskt inte så mycket som är värt att blogga om, jag har inga snygga outfits jag känner att jag vill ta kort på och lägga ut här och jag har inga superbra spellistor på spotify jag vill dela med mig av. Det jag gör om dagarna är väl tappra försök att komma ikapp i skolan, må bra, äta och se på saker lite ljusare och längtar efter jul. Jag umgås med min kära vän Fian, pussas med min kära Joel, gosar med min kära Rambo och längtar efter min kära mamma. 

  

Här är en charmig bild på min glada katt och jag.
Nu ska jag se på gamla mysteriet på greveholm och plugga lite religon.
PUSS